Med all medicin minns jag inte allt eller ordningen på det hela.

Läkaren var uppe hos mig,

hon sa att hon blev orolig och ber personalen ringa igen.

Här någonstans får jag ont i bröstet, pulsen rusar och nya parametrar och prover tas.

EKG efter att jag svimmat i korridoren, under sen kväll hade dom hittat mig.

Det är läskigt att inte minnas klara bilder själv,

behöva få höra det som en förklaring vad dom gjort.

Det finns dom som tycker att jag skriver kryptiskt och luddigt. Det gör jag med flit ibland. Klarspråk kan både påverka eller göra andra frustrerade - att jag inte kämpar. Men det gör jag, exakt just nu ska inte kroppen förlora något mer och jag ska inte sys med fler stygn. Jag kämpar och försöker både med och motgångar. Men jag försöker. Idag har jag legat i sängen hela dagen mellan måltiderna. Började dagen med en dusch dock och det tvångsmässiga beteendet som fick ta över. Läkaren kom och ordinerade sängläge. EKG och sen bad personalen mig att ligga i sängen. Jag orkar inte så mycket mer så det är inte påtvingat, eller så är det det utan att jag lider av det. Jag är så stolt över mig själv att inte kroppen består av stygn, visst finns dom där men det blir inte fler varje dag. Det kallar jag för att kämpa. Jag vill inte vara sjuk eller tvångsmässig. Jag har inte valt det.

Idag skulle jag och min kontaktperson på avdelningen åka hem till boendet men min läkare var inte här idag och den andre sa nej. Lika bra kanske. En smula nervös inför imorgon då jag ska äta lunch med mor o far på ett köpcentrum. Jag vill inte att dom ska se hur illa det har blivit. Samtidigt måste jag lyckas umgås med dom jag tycker om. Bita ihop går inte utan för mig gäller korta sträckor på benen, mellan alla sittplatser i lokalerna. Jag vill vara vanlig också, fungerande, även om jag inte gör det. Den här dagen har varit bland den värsta sedan jag kom hit kroppsligt. Jag kan till och med se det i "spegeln" och att känna det gör jag varje minut om jag inte sover. För man blir trött av detta, totalt slut.

Fick mig en härlig kommentar att jag inte är så sjuk, att jag överdriver, att dom skulle tvinga mig till det ena och det andra om jag vore sjuk på riktigt. Jag är inte sjukare eller mår sämre än andra men dåligt mår jag. Det vare sig någon tycks veta eller inte. Jag skriver inte i detalj, jag kapslar in en hel del och så är det upp till den som läser att bli provocerad, irriterad och arg. Jag och mina närmsta vet hur illa det är och det räcker för mig.

Vilken natt och vilken dag. Nu ska jag trycka på klockan och be om panodil för huvudet och sedan lägga mig och sova en timme. Då är det kvällsmål här och där efter kan jag äntligen gå och lägga mig på riktigt.