Han tänker en stund och svarar "okej, men vi måste lösa detta komplexa problem på något vis"

"Jag slutade inte skada mig för att ni vägrade att sy mig. Det är något jag gör i ångest påslag och inte i ett planerande stadie för att jag önskar mer personaltid"

Vem vill sy? Vem vill ha bedövnings vätska in i kroppen som gör så ont. Att ligga där när dom pratar över mitt huvud är bara något förnedrande. Inte något att sträva mot. Jag såg på han att han fick sig en funderare… att han tog in det jag sa och blev en smula förvånad över hur jag kunde beskriva det. 

Min dag har varit ett rent helvete och det hade den inte varit utan självskadebeteendet. Men det fungerar inte att hota, att tvinga in någon i en obekväm till omöjlig situation för att få bort ett sådant beteende. Jag vet inte hur man gör, hur jag ska göra. Men jag är livrädd att smitta mitt beteende till någon som jag var här på avdelningen för 10 år sedan. Det fick jag snabbt säga åt personal nöt när hon vill ta ut mina blodiga handdukar under middagstid när alla patienter är ute från sina rum. Det är ett fruktansvärt lidande att leva med det här och jag kan säga det högt till alla att jag skulle göra vad som helst för att byta bort det men utan att ge det till någon annan.