Tänkte jag skulle ge mig på att skriva några rader här igen. Allt började med en mysig men intensiv jul helg. Sedan blev min mormor akut sjuk och las in. Inte visste jag att jag kramade henne för sista gången då hon var ute hos oss på julafton. Älskade lilla mormor som alltid funnits där. Hon har betytt mycket för mig redan när jag var liten. Mamma ringer och frågar om jag vill hälsa på. Tårarna kommer och jag kramar hennes hand. Jag gråter när jag leds tillbaka till avdelningen och en personal tar hand om dropparna som kommer ned på hennes kläder. "Jag har haft värre saker på mina kläder ska du veta" sa hon med glimten i ögat. Dagen efter får jag ett besked att en vän tagit livet av sig. En person som jag dagligen har haft kontakt med. Tipsa henne att stänga av sociala medier och telefonen för helgen för att minska intryck hur alla andra har det så bra på firanden hit och dit. Därför får jag inte till mig det dödsbudet fören tre dagar senare. Älskade lilla människa vad livet är orätvist. 

 

Där och då kom tårarna och sjuksköterskan fann mig liggandes i sängen utan kudde, bara tippat över den och storgrät. Hon hämtade xanor som hon gav mig medan hon tryckte på lilla larmknappen för att få hit personal. Jag fortsätter gråta hejdlöst medan en personale håller om mig. Det har blivit för mycket nu. Jag har tappat kontrollen över flera plötsliga saker som sker. Sedan ser vi alla som är glada på instagram. Som firar och ska skåla in det nya året. Jag hoppas inget mer än att det ska bli bättre än detta år.

 

Jag har varit inlagd lite mer än ett halvår under 2023. Har sytt hundratals stygn och suttit i långa möten med alla inblandade från mina behandlare upp till högsta cheferna, för vad gör vi åt Sara? Akutens personal känner igen mig och jag dom. Nu har jag sytts på avdelningen istället, självklart inte av samma utsträckning som hemma där jag haft fri tillgång till det jag använder. Jag jobbar med min psykolog som är vädligt nöjd med mig och mina antecknar, listor och hemuppgifter som hon tänkt att det skriver man väl på ett papper med en bläckpenna lite kladdigt. Jag har gjort det noga i min bok och blev det fel har jag gjort om (OCD hjärna sa hon) Jag fick min panik över att behöva använda hennes penna som hon lagt fram utan att få andvända handsprit i efterhand men hon lugnade och sa att vi inte är där alls. Min behandlare J ska jag egentligen ha daglig kontakt med men jag har inte orkat. Jag har inte klarat av att skriva att dom är döda. Hur gör man, som nu antar jag men någonstans tror jag att min kompis lever, att det inte stämmer. Jag tror det samma om mormor. Hon klarade av sitt och finns kvar här så att jag får krama henne snart igen.