Insåg att jag glömt bort att sumera februari i bildform. Det får nog vara så. Beskrivandet av februari innebär hundratals stygn, tårar, pepp, exponerings start på allvar i min tvångsbehandling. Det är inte så mycket att fotografera i ett undersökningrum eller en disktrasa som jag är livrädd för och som alla andra vet hur den ser ut. För att vi ska lyckas att minimera självskadorna från dagligen neråt så har jag skapat en ångest tavla i olika nivåer så personalen vet vad dom ska göra och när. Jag får även lappar av min psykolog med hemuppuppgifter tills nästa vecka. Det har inte gått så bra att öva på allt då vi inte hinner med eftersom att jag mår för dåligt. Men det har funnits stunder där vi suttit och väntat på att läkaren ska komma och sy mig där jag föreslår att vi kan exponera med något under tiden - så en fullt värdelös patient kanske jag inte är till henne i alla fall. 

 

Inatt blev det sent. Jag syddes inte fören klockan var kring 02.30. Men med omläggning valde vi att jag gick och la mig, somnade och blev väckt istället för att jag skulle sitta och kämpa med att vara vaken tills läkaren kom. "Du verkar helt oberörd" sa han när bedövningen sprutades in, när såret tvättades och spritats. Sanningen är den att jag biter ihop käkarna tills jag får kramp. Jag nyper mig i ena handen med nageln för att stå ut med smärtan. Jag är inte någon som ålar omkring eller säger att det gör ont. Då biter jag ihop istället. Personalen brukar säga att jag inte ens andas - ja ungefär så ont gör det att få bedövning i ett öppet sår. Väcktes, syddes, somnade inte om. Idag fick jag be om ursäkt till den läkare som sydde mig igår under dagen, att hon behövde komma även idag. Dom ber mig sluta att säga förlåt eller ursäkta mig. Jag är inne i en snurra av sjukdom som jag aldrig varit i. Jag är sjuk och det kan jag se nu. Jag kan se ned på min kropp, känna och ta in. Inse och förstå varför jag behöver vara här. Det är inte stället som gör mig sjuk, nivån på självskadorna var ungefär det samma och just därför sitter jag här idag. 

 

Sedan ska vi försöka vända detta. Jag ska få ork till att kämpa emot istället för att glida med. Jag kan säga att leva med ett självskadebeteende inte enbart består av att njuta av att ångesten försvinner. Den kommer tillbaka lika fort när jag inser vad jag har gjort och att det behöver lappas ihop. Men jag måste ändå ta emot den hjälpen jag får för den är både värmande och stöttande av alla omkring mig.