Det är tufft nu. Tufft på ett sätt utanför behandling och att vara instängd. Det är så många situtioner som får mig att gråta, skrika i korriodren på en sköterska och bli fasthållen i sängen. Det är inte jag, verkligen inte - men vem blir sig själv i det här? Jag ber om xanor medan sköterska Stefan säger nej då jag redan tagit till självskadebeteendet en gång denna dag. Jag förklarar att jag inte är en DBT patient (med emotionell personlighetsstörning som självskadar i hög ångest, en ångest som sedan skjunker och försvinner). Det är inte min huvud diagnos och har inte varit det på många år. Jag har högfungerande autism, tvångsproblematik och PTSD samt min ätstörning. Jag frågar honom om det inte är bättre att få en tablett här och nu istället för att jag går in på rummet och återigen hamnar i det okontrollerade självskadebteendet? 

"Gå in och skär dig du, så otroligt barnsligt att hota med det för du kommer inte få någon medicin även om du skadar dig mer. Det är inte mitt problem eller mina armar som tas sönder så varsegod"

 

Vi har haft en hyrläkare till avdelningsläkare här och det har varit katastrof. Hon har från dag ett motarbetat mig och kört med metoder som att pressa och knäcka mig. Det har hon lyckats med. 

"Jag har skrivit i din journal att du aldrig mer får sys på avdelningen utan att du själv gott kan sitta 4-5 timmar själv på akuten för att känna av konsekvenser på det du gör".

 

En ST läkare på mottagningen bedömer en skada som skett under tidig förmiddag. Hon ringer till avdelningens AT läkare och ber dom sy mig när jag kommer tillbaka. Jag säger det till personalen när taxin lämnat av mig och dom hämtat mig. Läkaren kommer in igen.

"Vad är det som är svårt att förstå, gå in och läs själv i din journal själv om det inte går in. Du ska gå ned ensam. Det kan du när du klarar av att åka taxi själv och ta dig till mottagningen, vad är problemet att förstå sara?"

 

Ville så gärna argumentera men jag orkarde inte och med vetsapen om att det inte biter på henne då hon är en känslokall robott gav jag upp det. Hon tar inte med sig att jag följs ned till taxin, personalen står kvar tills jag är i bilen. Följs upp av chaffören och sedan följer min behandlare eller psykolog mig ned till taxin. Väl vid psykiatrin möts jag av en personal. Vad är det jag klarar av själv i att ta mig till mottagningen? Tider bokas så att väntetiden blir max 5 - 10minuter för att jag inte ska "hinna göra något". Det har hänt att jag vandrat iväg på stan, att jag vandrat vidare i sjukhusets korridorer och stoppats av en personal från piva som undrade vart jag var påväg. Jag var som i en bubbla, dissosiation. Minns inte vilka som fick komma och leda mig tillbaka till avdelningen. Men läkaren håller fast.

"Du är fullt vettig att du klarar av att ta dig hit ensam"

 

Mina mediciner blir det fel med varje gång Stefan jobbar. Igår suckade han och ställde burken på mitt bord då jag suckade över att jag inte kunde ta mina insomningstabletter 20.00 om jag inte går och lägger mig fören vid 22.00.

"Jag orkar inte springa fram och tillbaka med medicinerna Sara, jag ställer burken här så kan du ta dom när det passar"

 

Jag har gråtit, brutit ihop, hållts fast under tiden någon stryker mig längs ryggen. Jag har varit så ledsen. Mitt kontrakt är brutet och mina kontaktpersoner är borttagna. Ingen ny vårdplan finns. Jag går som i ett vakum där jag enbart väntar på att denna läkare ovan ska jobba sin sista vecka som börjar på måndag för att sedan få lite medhåll med den efterkommande läkaren som alla säger är bra samt den läkare som nu blivit avdelningsläkare och är väldigt snäll, noga och villig att hjälpa.