Jag kan knappt gå tio meter utan andnings paus.

Att byta byxor, bädda sängen eller böja mig ned är en kraftansträngning.

Att gå i en uppförsbacke eller trappor bara går inte.

Det går inte att "bita ihop" och andas efter. 

Jag skäms och försöker dölja det.

Idag togs nya prover och vi är i ett helt annat läge.

Så nervös inför imorgon om dom kommer tvinga mig eller inte.

Jag vill inte vara sjuk men min hjärna säger något annat,

tvångsmässigt.

För jag hatar mig själv.

Oj så mycket tvången får styra nu även om jag inte vill.

Jag var så rädd för att hamna i det här igen. Nu är jag där och kroppen håller på att stänga ned. Det är som att jag kopplar det när väl skriver det. Jag håller på att ta död på mig själv men jag vill ju leva. Det är nog många utan en tvångsproblematik som tänker "det är väl bara att ta tag i det dörrhandtaget, äta den där saken eller kort och gott bara sluta". Tänk om det vore så lätt, då hade jag gjort det för länge sen. Idag har jag varit hemma på boendet med min behandlare. Fick hjälp av henne och personalen att bära ned det mest älskade i förrådet mitt. Jag fick inte bära något alls och det är i dom här tillfällena som jag skäms. Jag vill vara fullt fungerande men något i huvudet säger stopp.

Sedan så träffade jag läkare S som är ansvarig för avdelningen och där beslutades det med både prover och EKG, det mest hatade för mig eller längst ned är väl kateter. Fick göra om EKGt två gånger för att maskinen krångla och jag kände verkligen hur personalen led med mig när hon var tvungen att göra det igen. Proverna togs av en manlig biffig personal stack mig över hela händerna, över knogar och skelettet och det gjorde så ont. Han bytte inte nål mellan sticken, hade inga handskar och fortsatte med samma nål som han tappade på golvet två gånger. Han bara chansa utan att ens känna. Svaret var katastrof för dom medan det för mig blev en förklaring till varför jag inte kunnat pressa min kropp som man annars kan om man bara vill. Nu väntar jag på dom sista parametrarna ska tas, natt medicin ska intas och godiset mitt ätas upp framför Bron.