Sitter och dricker jordgubbs saft och inväntar en av de tuffaste dagarna i mitt liv. Jag vill inte att dagen ska vara här men samtidigt vill jag inte vänta. Jobbar med att inte sorg ska bli ångest relaterat och leda till självskadebeteende som alla är livrädda för. Men jag behöver knappt kämpa för även om tårarna rinner agerar jag inte på samma sätt som vid ångest, när någon kör över mig, är elak osv. då kan jag vända det hela och använda mig av självskadebeteendet. För att avleda ska mamma och pappa komma in till stan. Egentligen behövde bara far komma men kändes som jag behöver gråta ut lite hos mor min. 

 

Grät mig precis igenom en stund med min kontaktperson. Varit vaken sen strax efter fyra. Gick lite i korridoren och så satt en medpatient med en personal i köket. Dom bad mig att sätta mig ned och det gjorde jag. Tänkte att det kanske skulle hålla tankar och tårar borta för en stund och det gjorde det. Vi är vädligt olika hon och jag men det var skönt att bara sitta där även om jag inte sa så mycket. Nu hörs det äntligen ljud i korridoren - som jag vanligen avskyr - men nu betyder det att det är morgon och att dom kommer om lite mer än två timmar. Det regnar stjärnor framför mina ögon och jag vet att frukost vore en god ideé men jag äter ju aldrig frukost. Pimplar saft med socker i och hoppas kunna stå på benen hela tiden fram till korven på willys.

 

Nu börjar tårarna rinna igen så jag kan inte skriva mer.