Lever i en vardag som är kantad av dissociationer. Jag får symtom som jag skäms över. Som jag inte vågar prata om. När jag idag tog modet till mig och försökte berätta lite kring min ptsd för mor min så undrade hon med en motfråga om det inte kunde vara symtom på ny insatt medicin. Så ledsen, så förminskad. Jag pratar aldrig om min ptsd. Det är knappt så den nya personalen här hemma förstår varför dom måste följa med mig ut när det är mörkt. Dom brukar skämtsamt säga att dom också är lite mörkrädda... tänk om det vore så lätt. Men jag är inte livrädd för att gå ut i mörker, det påverkar mig på ett plan som inte syns just i stunden. Det är något som kan komma tre dagar senare i form av att jag blir dissosiativ och det kan jag inte styra likt dom kan styra sin mörkrädsla till att helt enkelt gå in. Jag kan inte gå ifrån min ptsd. 

 

I övrigt så är knät numera väl fungerande igen, eller ja, jag hoppar iaf inte på kryckor längre. Så himla skönt. Jag kan gå normalt med min hund. Inga längre turer men ändå - jag kan gå. Imorgon ska jag till sjukgymnasten för rehab efter knä skadan. Lite nervös om jag behöver ta av mig byxorna för jag avskyr verkligen sånt. Jag skäms över hur tjocka lår jag har och sedan över dom hundratals ärrade nålstick jag har. Ska ta ett par tajta träningsbyxor och hoppas det fungerar att träna i dom. Idag har sköterskan varit här och lagt om dom såren som inte blev sydda förra veckan. Har gått igenom plåstret igen märkte jag nu när jag skulle duscha men låter det sitta tills imorgon och byter då själv med hjälp av personalen. Hon la några extra omlägg inne hos dom. Det blir en del byten med öppna sår. Imorse fick jag vakna till en bäbis bild, grattis kusinen min, vilken liten goding. Så mysigt med en liten en att hålla i. Innan jag får äran att träffa den pärlan så får jag vara nöjd med mosters egen lilleman, den chamrigaste av dom alla såklart. Tänk att jag får äran att vara både moster åt Svante och gudmor till lilla V. Jag är så mycket mer än plåster och en sjuk patient.