Jag stänger av. Jag vill ha orken. Tänker att jag tar det nästa vecka, för då kommer jag ha energi. Men så kommer nästa vecka. Jag har fortfarande ingen ork. Tvången finns kvar även om jag lovade mig själv att det var sista gången jag gjorde det ena eller det andra. Men det fungerar inte. Jag kan inte sluta. I detta blir måendet lidande och jag isolerar mig. Jag vill ha kontakt med alla dom jag tycker om. Jag längtar efter det men jag kommer inte dit, hur mycket jag än vill. Jag hinner inte, jag orkar inte. Det finns dom som tar det bra och dom som tar det mindre bra. Vill bara skrika ut att det inte är för att jag inte vill ha den kontakten. Tro mig, dom som jag väljer att ha omkring mig betyder mycket för det är inte så många. Jag har en vän som exempel. Det är någon som det kan dröja månader mellan en ses och ändå känns det som vanligt. När jag bodde på behandlinshem i skåne träffades vi inte på två år men det var lika naturligt som vanligt, det är vänskan för mig.

 

Personalen säger att jag drar mig undan. Jag vill inte se andra, jag vill inte höra andras prat. När jag har en vecka där stödet blir lidande av anledningar så väljer jag att stänga av. Det är mitt sätt. På något vis måste man klara sig igenom saker och jag stänger av. Jag går in i mig själv där ingen når mig. Där stannar jag tills någon drar ut mig. Jag hittar inte ut själv, jag vill inte ta mig ut själv. Inte fören någon är beredd att ta emot mig. Det är för mycket som händer kring min vård, mitt stöd hemma av personal osv. Det är saker som andra antagligen skulle ruska av sig och leva vidare kring som att det inte var ett problem. För mig är det det och det kan jag inte rå för.

Jag önskar jag var stark. Klarade saker på egen hand. Orkade och ville. Som jag önskar det men jag gör inte det, inte nu.