Nu skriver jag rakt ut, det som finns i mig, det som är.

Fy fan som livet är just nu.

 

Jag sitter där och tar till det som hjälper mig mest.

Det jag inbillar mig hjälpa allra bäst.

Personalen vrider om nyckeln och kommer in.

Flyttar oss till sängen där jag fortsätter.

Där går det fort, där vet jag inte vad som sägs.

Jag får panik att hon försöker hålla i mig.

Larmet går, det larm som inte jag är den att behöva.

Jag är lugna, trygga Sara som kan vänta eller prata för sig.

Dom håller fast mig medan en ssk klappar mig över pannan.

Minns små saker.

När jag fördes bort i behandlingsrummet för att sys,

tills att jag fick panik och många människor höll fast tappar jag totalt tiden kring

Mediciner har getts och ges ytterligare.

Blir tillslut lugn och bara två personal stannar och ber mig att andas,

håller i mig men av trygghet och inte hårda tag som behövts.

 

Idag gör kroppen ont.