Jag vill inte skada dom omkring mig när jag skadar mig själv. Jag vill inte att någon ska drabbas förutom jag. Men när jag sitter där i stunden och det kommer över mig förlorar jag det logiska tänkande - utan att skylla ifrån mig - så tar det sjuka över och jag hinner varken med hjälp från personal eller krislista. Var hos min behandlare igår och vi gör allt för att komma runt detta. För att jag ska klara av att be om hjälp. Nu sist vågade jag inte be om hjälp för att jag var livrädd för att en annan boende mådde dåligt. Jag sitter nu återigen på landet och skriver då mina grannar har en förmåga att påverka mig negativt genom att stå och skrika och svära i korriodren samtidigt som jag lugnt ska försöka ta emot mitt stöd som ingen annan har något med att göra. Det är jobbigt och personalen förstår, säger att det inte är mitt fel eller problem. Men tänk om det vore så lätt att jag bara kunde släppa det. Men nu kan jag släppa det, när jag befinner mig här.

 

Kom ut till mosters sötaste kille som snart blir till året, kändes som att det var nyss han kom trots att han är så självklar i vår familj, som om han alltid funnits med oss. Han är en glädjespridare bara genom att vara. Men det blir intensivt och jag kan känna det skönt när han sover imellanåt. Nu så ligger alla i familjen och sover förutom jag och pappa som pysslar med en varsin dator samtidigt som åskan mullrar ute. Även min fyrfotade vän har slagit ihop här bredvid mig. Ett behagligt tyst lugn vilar över huset även om jag bara sitter på nålar och väntar på blixtarnas närvaro... usch. Träffade min behandlare igår för första gången sedan hennes semetser. Hon sa att hon inte vågar påbörja en behandling på mig utan att jag är inlagd, att det blir för farligt. Att hon oroar sig för vad som kan ske då när detta sker utan aktiv behandling. Jag vet inte, känner mig kluven. Jag förstår henne men bävar för att vara på avdelningen. Men först ska ett bedömningssamtal ske nere i Lund. Vi får ta det därifrån.