Jag är totalt slut efter dessa dagar. Det började med att jag under lördagen åkte med ut till landet. Eller land och land, dom bor ju där permanent men för mig är det för alltid "landet". Åt hämtmat och hade det allmänt mysigt. Vaknade på söndagens morgon och kände hur det växte i munnen på mig. Far hade toaletten till sitt befogande så jag sparng ut i trädgården och kräktes upp gårdagens rester och alla mina morgon mediciner. Han fick äran att skölja bort skiten och plocka tabletter för att hunden inte skulle få i sig dom. Stackars far. Tyckte nog mer synd om han där och då än när han också blev sjuk och gick och åmade sig. Allt blir vad man gör det till. Mellan kräkningarna mådde jag okej och kunde vara något social. Sedan slog det till, en omgång, soffläge för att skapa ny energi och så var vi igång igen. Under tre dagar fick jag inte behålla något alls. Jag försökte med vitt bröd, växte bara i munnen, inget matsug över huvud taget. Men törstig var jag. Åt några gurkskivor som så vackert kom upp med saften jag försökte få i mig. Satt med en sked och åt pepsi (vanlig med socker som aldrig sker eftersom att den är äcklig) ur ett glas men dessa 1 dl gånger 1 dl lämnade också min kropp. Drick Sara, du måste dricka säger mor o far. Vad var det jag försökte med? Nu är det onsdag och jag kan behålla det jag äter. Det kurrar fint i magen och kommer med fart nedåt skåne fortfarande så krafterna finns inte här alls. Men jag lever på att jag slipper kräkas 12 gånger på ett dygn.

 

Idag har jag varit hos psykologen. Vi tränade i deras kök och i hennes rum. Det var jobbigt. Hade svårt att hålla fokus på vad hon sa. Jag satt och var livrädd för vad vi skulle göra senare. Vi pratade därför en del om fantasier i mitt huvud, att jag lurar mig själv och inte längre förstår vad som är normalt eller inte. Hon blev fruktansvärt irriterad att dom tagit bort min kontaktperson helt på sjukhuset. Det blir inga exponeringar mellan gångerna och det är ett stort problem, jag klarar det ju inte själv. Hon sa utan att jag behövde nämna det att det är viktigt att det bara är ytterst få personal som gör detta med mig för annars kommer det inte fungera, inte för henne själv heller. Får se här vad som sker nästa vecka. Denna vecka biter jag mig i tungan och väntar ut tiden. Räknar pass, tar emot skit och lever i tystnad på avdelningen. 

 

Nu sitter jag här och skriver och har precis blivit ihop sydd på avdelningen. Det hela blev för mycket. Hela påsken har gått, jag har varit sjuk, det händer stora förändringar på sjukhuset som jag inte får påpeka. Det blev för mycket. Tack gode gud att den nya avdelningsläkaren inte heller anser att jag ska sättas på akuten ensam i 5-6 timmar (som så fint den andra läkaren sa) för att jag ska förstå konsekvensen av det jag gör. Jag har suttit på den där akuten i tre års tid snart (för dessa allvarligare självaskador) och det sista året innan jag blev inlagd flera gånger i veckan. Det har inte fungerat att lämna mig själv där i det tillståendet vilket gjorde att personalen alltid var med mig. Personalen på akuten anser att någon måste vara med mig när jag är där. Men denna kvinna anser utan att känna mig att jag kan sitta där själv. Även nattpersonalen Janne anser att jag kan göra det eftersom att jag är här under frivvilig vård. Det enda kluriga i det hela är ju att om jag skulle skriva ut mig skulle inte det gå igenom och om det gör det så kommer boendet reagera med en jour läkare i hemmet som sätter ett lpt för hemma kan jag inte vara. Det som inte är frivilligt använder dom emot mig. Jag kämpar med näbbar och klor för att det inte ska bli tvångsvård av det hela för då har jag inget att säga till om och det har jag upplevt för väl många gånger. Jag sitter i vilket fall i ett låst läge och som en personal sa "du är egentligen inte här på frivillig basis längre Sara". Jag vet svarade jag, jag vet.