Ligger där under dom starka lamporna. Omges av personer som håller mig i handen och andra som arbetar för att få mig hel då jag gjort mig halv. Jag ville inte åka ambulans. Jag vet att det påverkar mina grannar och jag vill inte ha den uppmärksamheten. Säger att det går bra med sjuktaxi för mig och personalen. Väl inne i bilen börjar det droppa på golvet utan att sluta. Hoppar ur bilen och bloder ned asfalten. In i anmälan där jag ombes att sätta mig ned med benet i högläge medan hon fixar armband och ropar in mig akut. Vad händer? Jag hänger inte med. Dom torkar med tuss efter tuss, underlägg efter underlägg byts ut och jag bara ligger där. En läkare pratar med mig, dom frågar om det går bra och det gör det ju. Men jag hänger inte med på vad som sker, vad jag har gjort. Under förmiddagen idag ringde min behandlare mig för att säga att överläkarna och alla chefer inom öppen och slutenvårdpsykiatrin har haft möte om mig idag samt hon själv och psykologen. Ingen mer undra jag och log för mig själv. Jag är inte värd att ett möte helt ska handla om mig, att alla dessa läkare som jag haft genom åren tagit sig den tiden - även om det är deras jobb och jag inte är speciell - så känner jag endå en skam i det hela. Fick behandlingsbesked. Skönt. Panik. Rädd. Ångrar. Vill. Kan. Hemifrån fick jag ytterligare ett skit besked av personalen efter deras planeringsdag i förrgår. Sist lista dom 15 punkter på hur farlig min och min grannes hund är och denna gång kom det fram en ny regel gällande medicinerna som aldrig kommer fungera för mig. Jag känner mig och är prioriterad nummer fem av fem här hemma. Jag har en kontaktperson som inte bryr sig om mig och hellre har min granne. Den andra har jag inte kvar. Har ingen på schemat denna veckan som kallas kontaktperson. Kan inte alla bara inse att man ska vara glad för att man har två fungerande kontaktpersoner? Jag har ingen här hemma och igår bad en personal mig att bita ihop när jag precis kommit hem från sjukhuset. Hur länge ska jag bita ihop hade denna vikarie tänkt att jag skulle göra det. Jag sväljer och sväljer. tar emot och klagar inte högt till dom alls längre. Jag bara är.