Jag står i korridoren och skriker.

Jag skriker på vår sjuksköterska som vägrar ge mig medicin.

Medicin som är ordinerad.

Han känner inte mig och jag känner inte han (tack och lov).

När jag häver ur mig att han får välja en xanor eller mitt självskadebeteende kallar han mig barnslig,

att det är omoget att hota men att jag gärna kan få ta sönder mina armar om jag vill.

Tack.

Personalen håller fast mig, hindrar armarna att mötas för att fortsätta.

Någon försöker delvis hålla min hand i sin, när det går,

när jag inte skriker av ångest och panik.

En annan personal sitter framför mig, torkar min tårar och flyttar håret från mitt ansikte.

Hon pratar hela tiden, jag hör henne genom all gråt.

Tänk vad en personal kan ha för makt och trycka ned en patient i grunden samtidigt.

Nu är jag totalt slut och söndertrasad.