Nu kom det. Tårarna. Biter ihop inför olika personal som vill ha det på sitt sätt utan en tanke till att patienten måste ha det på sitt eget sätt. Jag har märkt flertalet kvällar när skötare A jobbat. Hon blir sur på mig för att jag inte står i matkön
utan vid deras dörr till köket. Jag äter själv inne på ett annat rum för att jag inte klarar av att någon andas på min mat eller sitter för nära. I kön är det trångt och folk andas, jag vet inte vart jag ska få mitt syre ifrån. Håller andan och blir helt
vimsig i huvudet. Sätter mig i korridoren och väntar och även det stör henne. Jag blev så ledsen. Jag vill inte leva med dom här tvången och jag kan inte rå för att min kropp inte klarar av att stå upp för länge. Istället för att sucka, skälla på mig
i en full matsal så kunde hon kanske inse att hon jobbar på en sluten psykiatrisk avdelning där patienter är olika, har sina problem. SSK och min kontaktperson mötte upp fint mitt i tårarna och skulle prata med henne. Min kontaktperson visste ju inte
och undrade bara varför det blev en obekväm situation. Vi prata en stund och hon förstod, inga argument behövdes utan hon lyssna, tog in och fanns där istället för att vara principfast och strunta i patientens olikheter. Jag har ju märkt att hon har sina
egenheter, favorit personal som alla borde älska trots hur dom beter sig mot oss patienter. Hur kan hon försvara någon som kommer 90 min sent med kvällsmedicinen för att han inte planerat innan eller då han skrek på mig i korridoren att jag gärna får
gå in till mig och skada mig för det berör inte han. När jag sa det skrattade hon och sa att han var stört skön. Tack.