Jo jag lever men det var allt för nära att det halkade mot andra sidan. Jag har mått så fruktansvärt dåligt den sista veckan att det är svårt att veta vart jag ska börja och vad jag ska dela med mig av. Jag har inte fått gå ut själv på fyra månader. I veckan har det kommit en ny överläkare till avdelningen som jag nu måste blanda in i min vård. Hon är en iskall kvinna vars barska ton och sätt att vara bara får mig att gråta, bokstavligt talat. Jag har näst intill dagligen tagit till självskadebeteendet, det finns någon dag i veckan utan. Under dessa månader har läkarna alltid kommit upp till avdelningen för att sy. Nu har hon beslutat utan att känna mig eller ta hänsyn skrivit i min journal att jag ska sättas på den stora akuten ensam. Hon gör det för att mitt beteende ska få ett straff eller enligt hennes ord en konsekvens av vad jag gör. "Du kan gått sitta där i 5-6 timmar och vänta ensam, ingen diskussion, det är så nu."

 

Det är få som stannar upp mitt i kaoset och fårgar hur jag egentligen mår. Allt handlar om händelser och agerande just då. Det är inte deras fel att jag mår så pass mycket sämre men det är deras ansvar att möta upp och ta hand om det på rätt sätt. Jag har då aldrig gråtit så mycket som jag gjort dom sista dagarna, varit totalt förstörd. Jag hölls fast och fick panik, fick en hand att hålla i och någon som strök mig längs ryggen. Någon som pratar lugnande med mig, som vill få mig tillbaka till verkligheten. Tacksam att det här inte är en rutin återkommande, tvärt om. Det ska inte ske. "Håll inte fast, håll om" står det och det är jag så tacksam över.

 

Mitt i allt står jag och har inte en aning om vad som ska ske. Vad som kommer ändras, varför och hur. Att leva med dessa krav, människor som bestämmer över ens huvud och en grupp av personer i ansvarighets position som inte längre lyssnar är påfrästande. Lägg på diagnosen autism på det. Det går inte. Jag vill inte vara här längre, inte alls. Samtidigt så kan jag inte flytta hem. Jag kan inte leva i det kaos dom har skapat samt en granne som snokande nog läser detta trots att hon valt att noga talat om för mig att hon inte gör det. Jag kan inte bo någonstans där dom tystar ned att kontaktmannaskap byts en gång per år, där dom bokstavligt talat ljuger om detta för att inte vi ska få panik, den paniken som jag fick vid mitt byte. Jag kommer aldrig mer finna en trygghet eller en förmåga till att förlåta och förstå efter vad dom har gjort - i mitt eget hem. Så ledsen, besviken, arg och förstörd.