"Det spelar inte någon roll om du tar xanor eller inte för du kan ändå skada dig en minut efter att du fått tabletten"

 

"Det är inte någon mening om att du ber om samtal för du skadar dig ju i alla fall"

 

"Kom ihåg vad jag sa Sara, inget prat under nattetid med någon ur personalen"

 

osv.

 

Själv känner jag mig ganska ensam. Jag känner mig kontrollerad av en chef som bestämmer över läkare, vårdpersonal och behandlare. Det gör ont i mig när dessa meningar kommer och det gör dom. Jag önksar så att det vore annorlunda. Jag har stridit och förklarat medan jag nu är tyst som en mus. Låt kommentarer komma. Låt personalen missuppfatta mig och lägga allt ansvar på en tjej som är inlagd på en sluten psykiatrisk slutenvårds avdelning och är just det för att världen har vänt sig upp och ned för henne. Mitt skal är inte så hårt för att kunna ta detta men jag försöker. 

 

Idag träffade jag läkaren. "Jag vill att vi pratar om hur du mår i din kropp egentligen". Det är det värsta jag vet när någon granskar mig. Påpekar en viktnedgång, vill lyssna på hjärtat som slår alldeles för fort eller kollar över kroppen efter sår, prat om att jag återigen äter antibiotika, att mina blodvärden riktigt dåliga igen på grund av självskadebeteendet, jag är så trött och yr. Mår helt enkelt inte bra i min äckliga - hatande - förskräckliga - fula kropp. Hon bokade in en läkarbedömning till den här veckan, på fredag innan jag och min behandlare ska åka hem till det hem som ger mig ångest. Nu dricker jag choklad dryck, har rejält ont i den arm som inatt fick ta stryk av att han, den där avskydda nattpersonalen vägrade låta mig prata med hon den andra som det fungerar med. Han använder sin makt över mig och då blir jag hjälplös. Satt där inne på mitt rum, tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle göra för om jag ringde på knappen skulle ju han komma. Vaknade av att personalen peta på mig och frågade varför det var blod över halva sängen och mig. 

 

Efter läkarsamtalet så kollade hon över mitt sår och sa att det där troligen behöver sys. Jag svarade nej och hon sa att det nu återigen står i journalen att jag inte ska sättas ensam på akuten. Tack gode gud för det. Det varken hjälper mig som hot eller konsekvens. Det får inte mig att skadorna blir färre för det ligger inte i det som sker i efterhand. Det är innan och under som jag befinner mig i ett stadie där konsekvenser inte finns. Dom testade att tejpa två gånger men det höll inte. Jag blev frustrerad och när jag ringde på knappen för gånger tre då det inte slutade blöda efter att dom dragit så hårt i det så lyssnades det på mig och syddes ihop. Nu är det äntligen kväll och jag ska krypa ned i en nybäddad säng med ny tvättade kläder, körde en maskin förut. Har bett om att få all medicin vid nio tiden så slipper jag han inatt.