Ett stort problem för mig gällande självskadebteendet är att jag inte ser det som speciellt allvarligt. Jag kan liksom inte ta till mig att det jag gör är farligt. Det må låta som jag bara säger det för att men det fungerar verkligen så inom mig. Det har ju gått bra. Trots tryckförband, artärer som brustit, operation, gips, ambulansturer, blickar, djupa samtal så kan jag inte ta till mig det. I 15 års tid har det ju gått bra även om någon annan bredvid alltid sagt att det är farligt. Efter alla hundratals stygn är jag välbehållen med enbart små problem som att jag inte längre kan sträcka på min arm pga av ärr vävnad eller att kroppen består av ärr och känselbortfall. Jag lever som så många sagt att jag inte kommer göra om jag fortsätter. Men jag fortsatte ju efter att dom sa det. Det sker igen och igen. Det har blivit tal om att skicka mig till en högspecialiserad enhet för självskadepatienter och min enda tanke var att dom aldrig kommer ta in en sådan patient som jag. Jag är inte tillräckligt sjuk för det.

 

Under alla år på behandlingshem och slutenvårdsavdelningar har jag träffat många, många med patienter med allvariga självskadebteende som velat visa det. Jag har fått se hur det kunde bli, där jag inte var då. Jag minns att jag tänkt att det där kommer jag aldrig bli kapabel till. Jag såg det som något man tvingade sig igenom medan jag numera förstår att det inte alls handlar om det. Det handlar om en kropp som skakar av ångest till den grad att det är svårt att hålla i något över huvud taget. Det handlar om tunnelseende utan konsekvenstänk över huvud taget, att vara så högt uppe i en känsla av panik att inget annat verkar hjälpa. Det handlar inte om att våga eller inte. Om det ska göra ont. Det är sådant som bara försvinner. Det gör inte ont. Jag är inte modig som "vågar" balansera på den tunna linan mellan liv och död. Jag försöker bara hantera min ångest.

 

Självskadebeteende sätter spår hos andra som inte kommit dit. Minns en tjej på en avdelning som gjorde allt för att visa och förklara. Jag hade inte ett allvarligt självskadebteende då , inte som hon men 18 åriga Sara blev påverkad där inom slutenvården. Var det så man måste göra för att få stanna? För att bli tagen på allvar och inte vara någon som personalen skrattade åt under deras rapporter. Jag ville bara smälta in på rätt sätt och när inte någon förklarade för mig att jag var värd hjälp utan att vara sjukare så tappade jag kontrollen. Jag kan ur minnet plocka fram bilder på självskador som jag sitter med idag. Det där som då var omöjligt medan idag är en vardag i min ångest. Jag önskar så att 16 åriga Sara fått hjälp där på BUP. Jag som fortfarande klassades som ett barn hade symtom på att det skulle gå snett men jag var inte tillräckligt sjuk. Jag har samma känsla då som jag har nu. Skillanden är den att det nu gått så långt att jag inte vill ha hjälp. Jag vågar inte. inte fullt ut. Jag jobbar med strategier och att vidmakthålla gamla färdigheter. Det hade jag inte då men jag hade behövt det och jag är helt säker på att jag då i det stadiet skulle blivit hjälp av det. Kanske att jag inte ens behövde sätta min fot inom vuxenpsykiatrin om dom tagit tag i det i tid. 

 

Ett självskadande beteende behöver inte gå så pass långt att stygn behöver sättas eller att någon behöver hålla tryck för att blodet i kroppen inte ska lämna den genom ett sår som är skapad av någon med extrem ångest. Att rispa sig med en sax är för mycket. Att tänka det är farligt. Det börjar alltid någonstans och det är där hjälpen behöver sättas in. Det här gör mig frusterad för ibland tror jag att andra människor ser ned på mig som om jag ansåg att ett självskadebteeende inte blir allvarligt fören en hamnar där jag är i idag. Men jag tänker inte så. Jag led fasen mer av det som tonåring än vad jag gör idag rent psykiskt. Idag är det istället kroppen som får lida. Det för att jag inte fick hjälp i tid.