När jag var 15 år satt jag där hemma på golvet och gjorde något som jag inte trodde någon annan gjorde. Jag trodde att jag var totalt ensam och konsitg som valde att skada mig själv. Lika så när jag för första gången "vråkade" göra för mycket och det blev ett helt hål i armen. Då naiv - eller bara inte insatt - trodde att även detta var något som bara hänt mig av misstag. Jag skämdes när min bästa kompis mamma sträckte fram min arm på akuten till henne i luckan. Jag visste inte om psykiatrin, jag visste inte om dåligt mående och den form av det sjuka som kallas självskadebeteende.

 

När jag började skada mig var det snart ett rop på hjälp. Jag var liten, ensam och ovetande om det friska och om det sjuka. Jag lämnades ensam i en fas av livet där jag troligen behövt människor som såg mig. Det fanns en mamma och en pappa som insåg allvaret från den dagen där sjukvård behövts sökas upp för första gången. Dessa mor o far gjorde allt för att jag skulle få hjälp, vård, behandling - utan resultat. Kuratorn skickade en remiss till BUP - barn och ungdomspsykiatrin. Där fick jag träffa en kvinna som bad mig visa mina armar, hon sa okej och jag fick ta på mig tröjan. Ingen fortsatt hjälp. Jag var inte tillräckligt sjuk. Jag skadade mig inte tillräckligt mycket, djupt för att dom skulle anse att jag behövde hjälp. Jag brukar tänka på det ibland. Vad hade hänt om jag fått den hjälp jag behövde i tid? Kanske skulle jag inte kostat staten flera hundra tusen för all vård jag fått i vuxen ålder. När det blev så pass allvarligt att jag inte längre klarade av att göra jobbet ensam för att huvudets tankar drog en gräns av att det inte är okej att ta emot vård.

 

Jag minns i början. Det gjorde ont. När jag kom till avdelningen och såg tjejer med sydda sår och plåster undrade jag hur dom "vågade". Jag var då konsekvenstänkande. Jag var rädd för att skära av blodkärl och senor. Jag var rädd för att orsaka livslånga skador för jag kunde se att det kunde bli så. Nu tittar sköterskorna och läkarna på mig och undrar hur detta inte kan göra ont. Men idag gör det inte det, inte alls. Jag sitter ju högt upp i ångest som dövar all smärta. Hur kan man skada sig till den graden att sjukvårdspersonal svimmar och måste lämna rummet utan att det känns. Det är få som förstår. Så istället gick mitt självskadebeteende in i en ny fas som jag väljer att inte nämna här för den delen vet jag att många inte vet om och det gör mig lugnare. 

 

Förut kom min ångest smygande. Jag kunde använda DBT färdigheter för att komma igenom den värsta vågen och återvända till verkligheten. Det kan jag inte idag. Idag saknar jag konsekvenstänk över huvud taget i min ångest. Jag får ett påslag där allt försvinner omkring mig. Allt. Jag är inte rädd för att göra för mycket. Jag gör tills jag är nöjd och först där och då vaknar jag upp i en bubbla av blod och en hjärna som slagits av för en stund. Ibland kan jag försöka få mig att tänka mer på det genom att titta på alla ärr efter nål och tråd. Jag försöker liksom få min hjärna att koppla att det varit nära många gånger men det fungerar inte. För nästa gång sitter jag där igen. Det gick ifrån 16 åriga Sara som börjar skära sig, skickats till BUP som anser att det inte äör tillräckligt till vård under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det behövde inte gå så långt. Inte om jag fått hjälp från början. Även om kroppen består en rispa så innebär ju det att personen ifråga inte mår bra och på något sätt behöver hjälp. Alla kan inte få vård inom BUP men med ett växande självskadebteende och krävt vård kan jag nu säga att det är sjukt och skrämmande hur dom ansåg att jag inte behövde någon hjälp.

 

Jag har levt med mitt självskadebteende i många, många år nu. Jag sitter nu i sjukhusets säng och skriver om detta då jag fick en fråga om jag kunde dela med mig av skillanden mellan när det började och hur det är idag. Den största skillnaden nu är att jag inte vill ha den vård jag sökte när jag var 16 år. Jag vågar inte ta emot det frivilligt och med eget ansvar. Jag får inte det för mitt eget huvud. Det pratas där inne om att jag inte behöver hjälp fören skadan är skedd. Att jag inte är sjuk om jag inte har stygn på min kropp eller att jag måste försökt ta mitt eget liv för att verkligen behöva inneliggande vård. Jag tror naturligtvis inte så om andra men för mig är det annorlunda. Jag kan se att jag aldrig kommer komma ur det här ensam men jag kan inte förstå hur jag någonsin ska våga ta emot hjälpen hela vägen ut - för jag vet inte hur man gör, jag har aldrig fått hjälpen till chansen att testa det.