Tänkte försöka mig på ett inlägg här. Egentligen hade jag ett utskrivningsdatum som var tills idag. Jag skulle alltså ha suttit hemma i min soffa och skrvit detta. Men ingen omkring mig vågade det. Förutom avdelningens chef och cheferna över henne, vill säga dom som inte känner mig mer än på pappret och där ser det inte bra ut. Vi hade ett möte igår där jag sprang därifrån och hamnade i mitt självskadebeteende. Jag sitter där på toa golvet och blir fasthållen. En sitter och håller isär mina händer och den andra står ovanför mig för att hålla i mig. Sedan kommer en ssk in och säger åt personalen att dom inte behöver sitta och göra det där med mig för "hon kan lika gärna få skada sig klart, sen kan hon ringa på klockan och vi sätter på ett plåster". Personalen blev frusterande, sa att dom inte kunde släppa mig nu. Jag drar och sliter medan jag i efterhand förstår varför dom gör så. Flera dagar har sett ut så och det tar på krafterna.

 

Idag började permissions arbetet. Det blev en stund hemma där min behandlare var med mig. Hon släppte inte mig med ögonen och hon fick sköta snacket med personalen. Jag vill inte vara där, jag vill inte vara i mitt eget hem. Samtidigt så har det blivit så extremt dåligt på avdelningen sedan vår kära chef H fattat beslut över både mitt och personalens huvuden utan att själv sätta sig in i diskussionen. Jag är otroligt ledsen, maktlös och besviken på någon som inte ens har den mänskliga faktorn till att hälsa i koridoren.

 

Idag har min behandlare damsugit min lägenhet efter att vi plockat ned min julgran - för tidigt upp eller sent ned. Hon ville testa min damsugare och det fick hon gärna göra så jag pekade vart hon skulle köra, komiskt. Vi åt mellanmål, var på Lidl och sen åkte vi en sväng i bilen över stan för att skringra tankar och dra ut på tiden tills jag skulle vara tillbaka på avdelningen, så jag slapp tid där inne. Hon följde sedan med upp och vi pratade lite med personalen, visitiation genomförd inför sex ögon efter en vakande permission. Nu får vi se hur det här fortsätter men hem ska jag. Igår fick jag till mig att jag har dåliga värden i kroppen, riktigt dåliga. Jag har redan förstått det men har även personalen det i min journal. Jag går med symtom och förstör hela min rörliga frihet. Att gå från mitt rum till köket gör mig anfådd. Att gå i en trappa är otänkbart eller i uppförsbackar osv. Det första jag kände av var att jag hade svårt att andas. jag får inte runt mitt syre i kroppen = svårt att andas normalt. Det är så många sår som ska läka, som är sydda eller inte. Min kropp mår kasst, den är slut snart sa min behandlare idag. 

 

Imorgon ska jag i alla fall iväg med min bästissss...nej vars men jo min allra närmsta vän som jag känt i över 10 år. Någon vänskap som tålt dåligt mående från två håll och nu från mitt håll. Vi kan vara ifrån varandra i månader, en gång hade vi inte setts på nästan två år då jag bodde på behandlingshem men det är alltid som vanligt. Sara och Malin tid brukar vi kalla det. Vi har aldrig jämfört, pratat om sjuka saker eller lagt oss i varandras vård, jag tror att det är det som gjort det möjligt att vara så nära. Nu idag har vi växt upp oss, pratar om allt och jag Iär jag så himla glad för att ha någon som förstår och gör livet lite extra komiska inslag. På torsdag ska jag eventuellt hem till lägenheten med personal ifrån avdelningen. Men jag vet inte riktigt. Jag fokuserar på en dag i taget.