Jag blir frustrerad hur jag tänker och samtidigt känns det som att jag inte bryr mig. Det är svårt rent behandlingsmässigt. Jag vill framåt, jag vill sammarbeta och gör det. Gör det jag blir tillsagd till att göra men där tar det stopp. Det är svårt att sluta självskada när man inte bryr sig om sig själv. För mig är det sak samma om jag skadar min kropp. Hur kommer man över det? Jag är inte rädd för att skada mig för mycket eller stryka med längs vägen. Att jag inte bryr mig oroar får jag till mig medan jag sitter här och ser på. Jag glider med i det sjuka utan att kunna stoppa det. Jag vill men samtidigt jag vill inte eller jag vet inte inte ens vad jag vill. 

 

Idag hade jag samtal med min behandlare. Även min kontaktperson från boendet var med. Jag kan känna att det är svårt att samtala med två personer på en och samma gång. Det är svårt att veta vem jag ska lägga fokus på osv. Men det fungerade helt okej. Båda två känner mig väl och känner sig trygga i sina arbetsroller. Det märks av under ett samtal. Men det krockar. Det krockar i mitt huvud vad dom säger och hur jag tänker. Kallades i alla fall inte för apatisk idag. Det är en något förbättring och den lever jag på. Imorgon skulle dock min behandlare prata med min läkare och det gör mig nervös att dom jobbar så tajt ihop och att kontakten blir för nära. Jag är rädd för läkarnas makt över mig. Jag vet att dom vill hjälpa men jag befinner mig i sitsen: Jag mår dåligt och har svårt att se framåt men det kan jag inte säga till en läkare för då skriver han ett vårdintyg och jag läggs in, vilket jag verkligen inte vill. Så därför säger jag ju inte det till han och då undrade jag idag varför jag skulle behöva träffa honom över huvud taget och ta upp tid för någon annan. Inte förhandlingsbart. 

 

Nu ska jag sätta mig och se på skilda världar, har kommit till avsnitt 206. Vill säga att jag har mer än dubbelt så mycket kvar. Perfekt. Efter middagen tänkte jag ta en dusch. Har sår på magen som kommer göra sååå ont men det behöver rengöras varje dag. Jag vågar inte visa det för någon så jag gör allt för att det inte ska bli så infekterat att jag verkligen måste visa det och få antibiotika. Utanför fönstret regnar det äntligen. Luften är mycket mer behaglig och jag njuter av en lägre temperatur.